19 okt-14.

Åkte på söndagsutflykt upp till Marangu där Chaggafolket lever, mestadels av jordbruk. På vägen dit stannade vi till på en marknad där lokalbefolkningen säljer sina nyskördade grönsaker (snacka om närproducerat!!) i vackra färger. Just nu är det rödlök och tomater som gäller. De kände igen oss, för vi stannade där även förra söndagen. Och alla kvinnor flockades runt Cynthias baby som är väldigt bedårande. Jag köpte en bit sockerrör att gnaga på.

Marangu är en vackert belägen by på Kilimanjaros sluttning mitt bland frodig saftig grönska och rinnande bäckar. Härifrån startar många bergsklättrare sin vandring. Men jag ämnar INTE bestiga Kilimanjaro! Kalla, karga, vackra fjälltoppar har vi nog av i Skandinavien. Vi besökte ett vattenfall där jag naturligtvis badade - alla andra tyckte det var för kallt, men inte viking som jag:-). Där träffade jag två ingenjörer från Indien som bor och arbetar i Moshi och blev jätteglada när de hörde att jag var "homeopat-doktor" (ja här kallar de en daktari!) och att det finns en homeopatisk klinik i stan. Alla indier känner till homeopati eftersom det är jättestort där (Indien har t.o.m. ett departement för homeopati).

änglatrumpet, släkt med en växt som används som hoempatmedel: hyoscyamus

Plockade med mig några plantor: vandrande jude, och några andra som jag hoppas ska bilda rötter så vi kan plantera dem i stora krukor på Centret. Det gäller att vara påhittig hela tiden för att spara pengar. Vi besökte det lilla museet som handlar om Chaggafolket och deras historia och myter.

Tillbaka i byn åt vi goda sambusas (piroger) och drack chai på en enkel lokal restaurang för en billig slant. Det är så himla bra att ha Paulo (min kompis Cynthias sambo som är massaj) med på turen för han pratar ju språket och vi blir inte lurade och störda av lokala män. Han är inte alls från denna trakt och så snart vi stöter på andra massajer tar de genast kontakt, kommer fram o hälsar o pratar. En massajkvinna som är engelsklärare i byn och har en butik med sin Chaggaman kom fram och villa absolut komma till vår klinik i Moshi och få hjälp med sina gyn-problem.  Jag köpte två vackra vax-batik-tyger av henne. Så nu, Christer, finns det tyg för nya coola byxor!:-). Jag gick iväg på egen hand och köpte en plastbalja o diskmedel till huset, på swahili/engelska. Det gick bra! Jag kan en del swahili ord vid det här laget och det bra att kunna hälsa och handla även om det går knaggligt. Folk uppskattar verkligen att man försöker.

Detta är en "kollega" inom naturmedicinen: en av masajernas "naturläkare" som säljer örter mot olika krämpor

På kvällen tillbaka i Chantytown (vår stadsdel) gick vi på restaurang. Vanligt folk har inte TV och Paulo ville gärna se sitt favoritlag spela (Manchester united!). Så vi åt getkött o pommes frites. Där träffade vi "Babu Bob", en mzungu från Texas som bott här i 21 år. Afrikanerna kallar oss vita för mzungus och det är oftast välmenat. Han har en kenyansk fru och de driver ett hus för föräldralösa barn och tar hit volontärer som kommer o hjälper till. De har även leprasjuka boende hos sig. Hemmet ligger långt uppe på Kilimanjaro i vad han beskriver som Edens Lustgård. Jag hoppas få fara dit o hälsa på:-). Bob visst inget om homeopati, men när vi hade berättat för honom bestämde han sig för att komma ner till Centret med ett av "sina" barn som är sjuk. Han var väldigt positiv, och detta kan kanske bli ett framtida samarbete eftersom vi hjälper många föräldralösa barn vars föräldrar dött i Aids.

20 okt-14

Idag var en spännande dag!

På morgonen ringde Camilla och sade att hon inte kunde följa med till sjukhuset uppe på Kilimanjaro där vi har klinik på måndagar. Så jag var tvungen att ta alla konsultationer själv tillsammans med Iren (tanzaniansk homeopat med ett års erfarenhet) och tolken Roger förstås (våran klippa). Dessutom trodde jag att jag skulle måsta köra bilen och sista biten är verkligen en dålig jordväg med massa gropar och bucklor och stup...

Men Irene körde upp.

Denna klinik är Jeremys och i princip alla patienter här är HIV-positiva. Varje måndag o onsdag är det provtagning (CD4)och vägning för dem. Och en del av dessa remitteras till oss av läkarna eller sköterskorna. Jag var rätt nervös att ha eget ansvar sådär tidigt. Men fyra fall var återbesök och de mådde alla förträffligt förutom att ett par av dem var lite sämre för att de ej hade tagit homeopatmedlet på ett tag av olika skäl. En del har svårt att  ta sig till kliniken rätt dag p.g.a. långa avstånd, dåliga vägar, ont om pengar etc.

Sen när vi trodde vi var klara dök en ny pat upp, med Aids. Vi lyckades med förenade krafter komma fram till ett lämpligt medel. Och det kändes riktigt bra!

Sen bad jag Irene att presentera doktorn för mig. Han har jobbat på detta tyskbyggda missionssjukhus i 35 år, är anestesiolog och har studerat HHAs enkla kurs i homeopati för sjukvårdspersonal och är den som med entusiasm håller kontakten med HHA. Sköterskorna är nunnor.

Jag talade även med en sjuksköterska som jobbat där i 21 år.

Doktorn lovade att hjälpa så att jag en annan dag kan få besöka sjukhuset o se det innifrån, kanske få gå bredvid en syrra eller doktor.

En anestesiläkare som vi samarbetar med på ett av sjukhusen. Dels behandlar vi många av deras AIDS-patienter och dessa  har HHA lärt upp en del av operationspersonalen så nu ger de patienterna utvalda homeopatmedel före och vid behov efter operationen. Resultaten är mycket goda!

Sen körde JAG ner från Kilimanjaro på den dåliga vägen. Otroligt vilka hinder man kan bemästra med en 4WD! Och jag som alltid har drömt om att få ha en 4WD o köra på skogsvägar! Nu är även denna dröm uppfylld.

Sen tillbringade vi resten av arbetsdagen på Centret. Rosie väntade där med en gryta rykande hett ris med lite grönsaker. Mums! Det satt fint. Inga patienter kom så Irene och jag passade på att göra ett Visitkort för HHA.

Kl 17 låste vi alla hänglås och järnporten och for o tankade bilen för i morgon ska vi köra långt, ca 1½ timme österut till en liten klinik som brukar vara full med patienter. Det är en familj som upplåter sitt hem till HHA en gång per månad. Sist jag var där hade vi så många patienter och var många homeopater så vi hade en mottagning i vardagsrummet, en ute i det fria under ett träd och en i hönshuset!! Mor i huset lagade chiapata och chai åt oss.

På eftermiddagen skjutsade jag Patience och Centrets "köksa" Rosie till marknaden i Moshi. Dit hade jag ej vågat gå själv, dels för att jag kan för lite swahili, dels för att det finns många ficktjuvar, och en ensam mzungu kan vara rätt utsatt på en sån där myllrande plats. Så Rosie hjälpte oss att handla superbilligt ris, socker, kaffe, chai, fräscha grönsaker, tvål , svinto etc -allt i lösvikt. Mycket billigare (och roligare) än på Nakumat mzungu-supermarket i Moshi.

Det var faktiskt skitkul! För att inte tala om bilfärden hem i rusningstrafik.. Folk kör och parkerar som galningar. Men man lär sig rätt snabbt att vara lite tuff, annars kommer man aldrig nån vart.

Men plötsligt började det mörkna o vi fick bråttom hem, jag hade lovat skjutsa hem Patience, och det ångrade jag nästan när jag såg hur fruktansvärt dålig vägen till hennes by var och jag insåg att jag skulle köra ensam tillbaka i beckmörker. Jag har märkt att mitt mörkerseende blivit dåligt på sistone.... (och det är verkligen MÖRKT på vägarna!! Ingen gatubelysning. Dessutom om det hade funnits så kunde man ändå inte lita på den eftersom det plötsligt blir strömavbrott...). Men när hon märkte min oro så bad hon två smågrabbar att åka med mig ut till storvägen. Och hon sa att det var helt ok att lämna dem där i mörkret!! Och inte fick jag betala dem heller. Tänk att två små grabbar kan få en att plötsligt känna sig rätt trygg igen....

Waw vad man växer här för varje dag! Både när det gäller homeopatin, men även att klara sig med den  lilla Swahili jag hittills kan (går jämt omkring med boken "Swahili för Svenskar" i väskan. ), att klara att gå på marknaden, tanka, hitta en ATM som funkar, undvika att bli bestulen, lurad av folk på stan, köra bil etc etc. Det gäller att våga och ha lite skinn på näsan. Ganska intensivt men KUL!! Och alla i min närhet är så hjälpsamma och goa.

22 okt

Just nu sitter det fyra små ödlor på väggen här ute på baksidan av huset. Bra, de käkar upp myggorna. Risken att få malaria är mycket liten här i Kilimanjaro-distriktet men vi tar ändå malariaprofylax homeopatmedel. Ska man till kusten eller Zanzibar bör man ta det dagligen.  Syrsorna sjunger å det doftar från jasminbusken utanför fönstret...om ett par timmar när jag ligger i min bädd under myggnätet så kommer hundarna att börja kommunicera med varandra. Det verkar som om de träffas varje natt lagom till folk nyss somnat o har yl-party i grannskapet. Å så finns det ett par tuppar som verkar ha ställt sin klocka efter japansk tid eller nåt. För de har inte fattat att man gal vid soluppgången kl 06.00. När solen plötsligt går upp då brukar Kilimanjaros snötäckta topp vara som allra vackrast härifrån trädgården där jag bor i Shantyown, Moshi.

hunden Cali som bor i volontärhuset och som vår kollega som är djurhomeopat håller på att behandla.
Här får han Pulsatilla i sin mat.

Patience är från Kenya och Irene är härifrån Moshi. De har båda gått homeopatutbildning i Kenyas första homeopatiskola.

De fungerar både som tolkar åt volontärerna och tar även egna patienter o så turas de om att finnas på Centret mellan 09 och 17 varje dag. Dit kan patienter komma när som helst för behandling.  

Igår följde jag med Irene till stadsdelen Marylands Health center där doktor Harry jobbar. Han är mkt positiv till homeopati. Efter att vi hade haft tre konsultationer o var på väg hem skulle vi bara in o hälsa på doktorn. Just då undersökte han en grabb på 9 år som är HIV-positiv.

Klinik på ett annat sjukhus. Från vänster: patient-tolk-Camilla Sherr och jag.

23 okt

Så många och starka intryck och mycket att göra. Och varmt. Fast väldigt kul! Idag var vi bl.a. på hembesök hos en kvinna som är svårt sjuk i Aids men hon har blivit mycket bättre tack vare homeopatisk behandling. För en tid sedan var hon så illa däran så hon inte kunde stiga upp ur sängen, hon låg inlagd på sjukhus ett par veckor och fick antibiotika och dropp. Bromsmedicinerna hjälpte inte. Problemet med Aids-behandlingen här i Tanzania är att det endast finns två sorters bromsmediciner (ARV) att tillgå (såvida du inte är rik och kan köpa från utlandet) och efter en tids behandling fordras det i många fall att man byter till en annan sort vilket inte är möjligt här. Dessutom är det många som får biverkningar av dem.

Kvinnan var jättemager men hade fått tillbaka aptiten och energin och har gått upp från 30 kg till 33, och kunde nu gå lite igen. Hon bor lååångt ute i en het torr fattig dammig by i ett litet fattigt hus med sin gamla mamma och sin son som hon vårdar med stor kärlek. Hon var strålande glad att se oss och kramade om oss med sin magra knotiga kropp. De kollegor som hade träffat henne förut kunde berätta att de aldrig hade sett henne så glad och vital förut. Vi satt på upp-och-nedvända platshinkar att sitta på under ett träd. En timme senare satt jag på ett hälsocenter i doktor Harrys fina stora stol med aircondition och behandlade en pojke 9 år med Aids, TILLSAMMANS med doktorn!! Det var mäktigt för en svensk sjuksköterska!!! De läkare och sköterskor som vi samarbetar med här har gått HHAs kort-kurs i homeopati anpassad för Afrikanska förhållanden.

En av våra kliniker som vi besöker en gång per månad.

Maten

200 m från vårt volontärhus som kallas "The Hahnemann House" (efter den tyske läkaren Samuel Hahnemann som bl.a. skrev boken "Organon" och grundade homeopatin) står systrarna Rosie och Elisabet varje dag utom söndag och säljer färsk frukt och grönsaker. De vinkar alltid glatt och hälsar "Jambo" när vi kör förbi och nästan varje eftermiddag efter jobbet så stannar vi och köper några mangos för 1000 tanzanianska shilling styck. Det är drygt 4 kronor, och det är rätt dyrt eftersom vi bo i Moshis "finaste" stadsdel Shantytown). De säljer även papaya, bananer, enorma avocados, lime, grönsaker av all de slag och det mesta har växt på Kilimanjaros sluttningar. HUvudfödan här är förutom tropiska frukter: bönor, ris, grönsaker, ris, chai, bönor, ugali (en vit klump gjord av majsmjöl (ett mellanting mellan palt och mannagrynsgröt fast majs) som man knölar ihop till en boll med urgröpning och fyller med sås, grönsaker etc. Kött o fisk äter vanligt folk ej varje dag... nötkött, getkött, kyckling och små torkade fiskar är det vanligaste i denna trakt, I princip allt är lokalodlat i småskaliga jordbruk. 

HHA erbjuder ett kit för de som ska klättra upp på Kilimanjaro, mot bl.a. träninsgvärk, muskelskador, höjdsjuka, myggbett, solsting, diarre etc.

Såhär kan det vara att leva i ett land i tredje världen:

Alltid är det minst två grejer som strular.

Ingen el, inget vatten, datorn strular, internet funkar ej, någon annans dator strular, bilen trasig, bensines slut på macken, någons mobil funkar ej (vi är rätt beroende av dem), uttagsautomaterna är tomma på pengar, att vi ej fått rätt info om något osv osv osv.Då säger man"Hamna shida" och rycker på axlarna....

Jag tröttnar aldrig på denna vy.....