19 okt-14.
Åkte på söndagsutflykt upp
till Marangu där Chaggafolket lever, mestadels av jordbruk. På vägen dit
stannade vi till på en marknad där lokalbefolkningen säljer sina nyskördade
grönsaker (snacka om närproducerat!!) i vackra färger. Just nu är det rödlök
och tomater som gäller. De kände igen oss, för vi stannade där även förra
söndagen. Och alla kvinnor flockades runt Cynthias baby som är väldigt
bedårande. Jag köpte en bit sockerrör att gnaga på.
Marangu är en vackert
belägen by på Kilimanjaros sluttning mitt bland frodig saftig grönska och
rinnande bäckar. Härifrån startar många bergsklättrare sin vandring. Men jag
ämnar INTE bestiga Kilimanjaro! Kalla, karga, vackra fjälltoppar har vi nog av
i Skandinavien. Vi besökte ett vattenfall där jag naturligtvis badade - alla
andra tyckte det var för kallt, men inte viking som jag:-). Där träffade jag
två ingenjörer från Indien som bor och arbetar i Moshi och blev jätteglada när
de hörde att jag var "homeopat-doktor" (ja här kallar de en daktari!)
och att det finns en homeopatisk klinik i stan. Alla indier känner till
homeopati eftersom det är jättestort där (Indien har t.o.m. ett departement för
homeopati).
|
änglatrumpet, släkt med en växt som används som hoempatmedel: hyoscyamus |
Plockade med mig några
plantor: vandrande jude, och några andra som jag hoppas ska bilda rötter så vi
kan plantera dem i stora krukor på Centret. Det gäller att vara påhittig hela tiden
för att spara pengar. Vi besökte det lilla museet som handlar om Chaggafolket
och deras historia och myter.
Tillbaka i byn åt vi goda
sambusas (piroger) och drack chai på en enkel lokal restaurang för en billig
slant. Det är så himla bra att ha Paulo (min kompis Cynthias sambo som är
massaj) med på turen för han pratar ju språket och vi blir inte lurade och
störda av lokala män. Han är inte alls från denna trakt och så snart vi stöter
på andra massajer tar de genast kontakt, kommer fram o hälsar o pratar. En
massajkvinna som är engelsklärare i byn och har en butik med sin Chaggaman kom
fram och villa absolut komma till vår klinik i Moshi och få hjälp med sina
gyn-problem. Jag köpte två vackra
vax-batik-tyger av henne. Så nu, Christer, finns det tyg för nya coola
byxor!:-). Jag gick iväg på egen hand och köpte en plastbalja o diskmedel till
huset, på swahili/engelska. Det gick bra! Jag kan en del swahili ord vid det här
laget och det bra att kunna hälsa och handla även om det går knaggligt. Folk
uppskattar verkligen att man försöker.
|
Detta är en "kollega" inom naturmedicinen: en av masajernas "naturläkare" som säljer örter mot olika krämpor |
På kvällen tillbaka i
Chantytown (vår stadsdel) gick vi på restaurang. Vanligt folk har inte TV och
Paulo ville gärna se sitt favoritlag spela (Manchester united!). Så vi åt
getkött o pommes frites. Där träffade vi "Babu Bob", en mzungu från
Texas som bott här i 21 år. Afrikanerna kallar oss vita för mzungus och det är
oftast välmenat. Han har en kenyansk fru och de driver ett hus för föräldralösa
barn och tar hit volontärer som kommer o hjälper till. De har även leprasjuka
boende hos sig. Hemmet ligger långt uppe på Kilimanjaro i vad han beskriver som
Edens Lustgård. Jag hoppas få fara dit o hälsa på:-). Bob visst inget om
homeopati, men när vi hade berättat för honom bestämde han sig för att komma
ner till Centret med ett av "sina" barn som är sjuk. Han var väldigt
positiv, och detta kan kanske bli ett framtida samarbete eftersom vi hjälper
många föräldralösa barn vars föräldrar dött i Aids.
20 okt-14
Idag var en spännande dag!
På morgonen ringde Camilla
och sade att hon inte kunde följa med till sjukhuset uppe på Kilimanjaro där vi
har klinik på måndagar. Så jag var tvungen att ta alla konsultationer själv
tillsammans med Iren (tanzaniansk homeopat med ett års erfarenhet) och tolken
Roger förstås (våran klippa). Dessutom trodde jag att jag skulle måsta köra
bilen och sista biten är verkligen en dålig jordväg med massa gropar och
bucklor och stup...
Men Irene körde upp.
Denna klinik är Jeremys och
i princip alla patienter här är HIV-positiva. Varje måndag o onsdag är det
provtagning (CD4)och vägning för dem. Och en del av dessa remitteras till oss
av läkarna eller sköterskorna. Jag var rätt nervös att ha eget ansvar sådär
tidigt. Men fyra fall var återbesök och de mådde alla förträffligt förutom att
ett par av dem var lite sämre för att de ej hade tagit homeopatmedlet på ett
tag av olika skäl. En del har svårt att
ta sig till kliniken rätt dag p.g.a. långa avstånd, dåliga vägar, ont om
pengar etc.
Sen när vi trodde vi var
klara dök en ny pat upp, med Aids. Vi lyckades med förenade krafter komma fram
till ett lämpligt medel. Och det kändes riktigt bra!
Sen bad jag Irene att
presentera doktorn för mig. Han har jobbat på detta tyskbyggda missionssjukhus
i 35 år, är anestesiolog och har studerat HHAs enkla kurs i homeopati för
sjukvårdspersonal och är den som med entusiasm håller kontakten med HHA. Sköterskorna
är nunnor.
Jag talade även med en
sjuksköterska som jobbat där i 21 år.
Doktorn lovade att hjälpa så
att jag en annan dag kan få besöka sjukhuset o se det innifrån, kanske få gå
bredvid en syrra eller doktor.
|
En anestesiläkare som vi samarbetar med på ett av sjukhusen. Dels behandlar vi många av deras AIDS-patienter och dessa har HHA lärt upp en del av operationspersonalen så nu ger de patienterna utvalda homeopatmedel före och vid behov efter operationen. Resultaten är mycket goda! |
Sen körde JAG ner från
Kilimanjaro på den dåliga vägen. Otroligt vilka hinder man kan bemästra med en
4WD! Och jag som alltid har drömt om att få ha en 4WD o köra på skogsvägar! Nu
är även denna dröm uppfylld.
Sen tillbringade vi resten
av arbetsdagen på Centret. Rosie väntade där med en gryta rykande hett ris med
lite grönsaker. Mums! Det satt fint. Inga patienter kom så Irene och jag
passade på att göra ett Visitkort för HHA.
Kl 17 låste vi alla hänglås
och järnporten och for o tankade bilen för i morgon ska vi köra långt, ca 1½
timme österut till en liten klinik som brukar vara full med patienter. Det är
en familj som upplåter sitt hem till HHA en gång per månad. Sist jag var där
hade vi så många patienter och var många homeopater så vi hade en mottagning i
vardagsrummet, en ute i det fria under ett träd och en i hönshuset!! Mor i
huset lagade chiapata och chai åt oss.
På eftermiddagen skjutsade jag
Patience och Centrets "köksa" Rosie till marknaden i Moshi. Dit hade
jag ej vågat gå själv, dels för att jag kan för lite swahili, dels för att det finns
många ficktjuvar, och en ensam mzungu kan vara rätt utsatt på en sån där myllrande
plats. Så Rosie hjälpte oss att handla superbilligt ris, socker, kaffe, chai,
fräscha grönsaker, tvål , svinto etc -allt i lösvikt. Mycket billigare (och
roligare) än på Nakumat mzungu-supermarket i Moshi.
Det var faktiskt skitkul!
För att inte tala om bilfärden hem i rusningstrafik.. Folk kör och parkerar som
galningar. Men man lär sig rätt snabbt att vara lite tuff, annars kommer man
aldrig nån vart.
Men plötsligt började det
mörkna o vi fick bråttom hem, jag hade lovat skjutsa hem Patience, och det
ångrade jag nästan när jag såg hur fruktansvärt dålig vägen till hennes by var
och jag insåg att jag skulle köra ensam tillbaka i beckmörker. Jag har märkt
att mitt mörkerseende blivit dåligt på sistone.... (och det är verkligen MÖRKT
på vägarna!! Ingen gatubelysning. Dessutom om det hade funnits så kunde man
ändå inte lita på den eftersom det plötsligt blir strömavbrott...). Men när hon
märkte min oro så bad hon två smågrabbar att åka med mig ut till storvägen. Och
hon sa att det var helt ok att lämna dem där i mörkret!! Och inte fick jag
betala dem heller. Tänk att två små grabbar kan få en att plötsligt känna sig
rätt trygg igen....
Waw vad man växer här för
varje dag! Både när det gäller homeopatin, men även att klara sig med den lilla Swahili jag hittills kan (går jämt
omkring med boken "Swahili för Svenskar" i väskan. ), att klara att
gå på marknaden, tanka, hitta en ATM som funkar, undvika att bli bestulen,
lurad av folk på stan, köra bil etc etc. Det gäller att våga och ha lite skinn
på näsan. Ganska intensivt men KUL!! Och alla i min närhet är så hjälpsamma och
goa.
22
okt
Just
nu sitter det fyra små ödlor på väggen här ute på baksidan av huset. Bra, de
käkar upp myggorna. Risken att få malaria är mycket liten här i
Kilimanjaro-distriktet men vi tar ändå malariaprofylax homeopatmedel. Ska man
till kusten eller Zanzibar bör man ta det dagligen. Syrsorna sjunger å det doftar från jasminbusken
utanför fönstret...om ett par timmar när jag ligger i min bädd under myggnätet
så kommer hundarna att börja kommunicera med varandra. Det verkar som om de
träffas varje natt lagom till folk nyss somnat o har yl-party i grannskapet. Å
så finns det ett par tuppar som verkar ha ställt sin klocka efter japansk tid
eller nåt. För de har inte fattat att man gal vid soluppgången kl 06.00. När
solen plötsligt går upp då brukar Kilimanjaros snötäckta topp vara som allra
vackrast härifrån trädgården där jag bor i Shantyown, Moshi.
|
hunden Cali som bor i volontärhuset och som vår kollega som är djurhomeopat håller på att behandla.
Här får han Pulsatilla i sin mat. |
Patience
är från Kenya och Irene är härifrån Moshi. De har båda gått homeopatutbildning
i Kenyas första homeopatiskola.
De
fungerar både som tolkar åt volontärerna och tar även egna patienter o så turas
de om att finnas på Centret mellan 09 och 17 varje dag. Dit kan patienter komma
när som helst för behandling.
Igår
följde jag med Irene till stadsdelen Marylands Health center där doktor Harry
jobbar. Han är mkt positiv till homeopati. Efter att vi hade haft tre
konsultationer o var på väg hem skulle vi bara in o hälsa på doktorn. Just då
undersökte han en grabb på 9 år som är HIV-positiv.
|
Klinik på ett annat sjukhus. Från vänster: patient-tolk-Camilla Sherr och jag. |
23 okt
Så många och starka intryck
och mycket att göra. Och varmt. Fast väldigt kul! Idag var vi bl.a. på hembesök
hos en kvinna som är svårt sjuk i Aids men hon har blivit mycket bättre tack
vare homeopatisk behandling. För en tid sedan var hon så illa däran så hon inte
kunde stiga upp ur sängen, hon låg inlagd på sjukhus ett par veckor och fick
antibiotika och dropp. Bromsmedicinerna hjälpte inte. Problemet med
Aids-behandlingen här i Tanzania är att det endast finns två sorters
bromsmediciner (ARV) att tillgå (såvida du inte är rik och kan köpa från
utlandet) och efter en tids behandling fordras det i många fall att man byter
till en annan sort vilket inte är möjligt här. Dessutom är det många som får
biverkningar av dem.
Kvinnan var jättemager men
hade fått tillbaka aptiten och energin och har gått upp från 30 kg till 33, och
kunde nu gå lite igen. Hon bor lååångt ute i en het torr fattig dammig by i ett
litet fattigt hus med sin gamla mamma och sin son som hon vårdar med stor
kärlek. Hon var strålande glad att se oss och kramade om oss med sin magra
knotiga kropp. De kollegor som hade träffat henne förut kunde berätta att de
aldrig hade sett henne så glad och vital förut. Vi satt på upp-och-nedvända
platshinkar att sitta på under ett träd. En timme senare satt jag på ett
hälsocenter i doktor Harrys fina stora stol med aircondition och behandlade en
pojke 9 år med Aids, TILLSAMMANS med doktorn!! Det var mäktigt för en svensk
sjuksköterska!!! De läkare och sköterskor som vi samarbetar med här har gått
HHAs kort-kurs i homeopati anpassad för Afrikanska förhållanden.
|
En av våra kliniker som vi besöker en gång per månad. |
Maten
200 m från vårt volontärhus
som kallas "The Hahnemann House" (efter den tyske läkaren Samuel
Hahnemann som bl.a. skrev boken "Organon" och grundade homeopatin)
står systrarna Rosie och Elisabet varje dag utom söndag och säljer färsk frukt
och grönsaker. De vinkar alltid glatt och hälsar "Jambo" när vi kör
förbi och nästan varje eftermiddag efter jobbet så stannar vi och köper några mangos
för 1000 tanzanianska shilling styck. Det är drygt 4 kronor, och det är rätt
dyrt eftersom vi bo i Moshis "finaste" stadsdel Shantytown). De
säljer även papaya, bananer, enorma avocados, lime, grönsaker av all de slag
och det mesta har växt på Kilimanjaros sluttningar. HUvudfödan här är förutom
tropiska frukter: bönor, ris, grönsaker, ris, chai, bönor, ugali (en vit klump
gjord av majsmjöl (ett mellanting mellan palt och mannagrynsgröt fast majs) som
man knölar ihop till en boll med urgröpning och fyller med sås, grönsaker etc.
Kött o fisk äter vanligt folk ej varje dag... nötkött, getkött, kyckling och
små torkade fiskar är det vanligaste i denna trakt, I princip allt är
lokalodlat i småskaliga jordbruk.
|
HHA erbjuder ett kit för de som ska klättra upp på Kilimanjaro, mot bl.a. träninsgvärk, muskelskador, höjdsjuka, myggbett, solsting, diarre etc. |
Såhär kan det vara att leva
i ett land i tredje världen:
Alltid är det minst två
grejer som strular.
Ingen el, inget vatten, datorn strular, internet funkar ej, någon annans dator strular, bilen trasig, bensines slut på macken,
någons mobil funkar ej (vi är rätt beroende av dem), uttagsautomaterna är tomma på pengar, att vi ej fått rätt info om något osv osv osv.Då säger man"Hamna shida" och rycker på axlarna....
|
Jag tröttnar aldrig på denna vy..... |